Ja, ungefär så. Jag vill minnas att det var år 2007 jag började blogga. Min son var nyfödd och jag var föräldraledig lattemorsa som drog runt på Södermalm. Jag var 28 år gammal och trodde mig veta allt som var värt att veta om livet.
Jag ägde en liten etta på Klippgatan, mitt i SOFO, med Sofiakyrkan som närmaste granne. Det gick rykten om att Mark Levengood och Jonas Gardell bodde högst upp i huset på andra sidan Folkkungagatan. Jag brukade kasta en blick dit upp, men såg dem aldrig.
För den delen hyrde jag ut min lägenhet till min barndomsvän och bästis Helena, och levde numera samboliv med min sons pappa.
Mycket vatten har runnit under broarna. Arton år har passerat, vips blev jag 44, och om mindre än en vecka fyller min älskade son 18 år. Han är en fantastisk ung man med hjärta av guld och ett driv och en disciplin långt bortom min egen horisont.
Jag har givetvis åldrats – det ser vi svart på vitt bara genom att säga arton år. Men nu, bara för en vecka sedan, började jag ana det fysiska förfallet. Härom morgonen noterade jag till exempel en begynnande hängrumpa. Det i kombination med grå hår, halsens hud som börjar leka crepepapper och en något nedsatt syn.
Jag är stundtals skör, men för det mesta på en bra plats. Igår lipade jag ändå, för att jag inte lever det liv jag egentligen vill. Jag såg en reel på Instagram där en kvinna betraktade sin höstträdgård i sällskap med sin hund. Och pang – där satt den. Triggern. För jag drömmer ju om just det: hund, hus, trädgård. Kanske framför allt någon slags frid.
Istället härbärgerar jag livet i min trea i Rågsved. Dit flyttade jag efter separationen från barnens pappa 2014. Barnens, ja. För det blev ju tre till slut. Jag födde barn när jag var 26, 28 och 31. Nu fyller de 18, 16 och 13.
Jag skrev en bok inspirerad av uppbrottet. Det var en mörk tid. Efter den fick jag frågan om att skriva en erotisk novell till antologin Feministisk erotik. Det blev uppskattat, så pass att jag fick skriva en erotisk julkalender vid namn Decembersaga (!). Det var både kul och galet.
Sedan kom träningsboken Stor och stark, som jag skrev tillsammans med Elin Bjerkstedt. Jenny Brandt Grönberg fotade, och jag älskade det projektet.
Men sedan… följde många år av berg- och dalbana. Jag tappade tron på min skrivförmåga. Pressen på en uppföljare blev nog för stor. Folk älskade En apa i Rågsved. Många hörde av sig och berättade att de lämnat destruktiva relationer, tack vare boken. De tackade för inspirationen.
Och nu – här står jag igen. Livet är fortfarande en spännande resa, och jag känner att det är dags att skriva om den på nytt. Kanske är det så livet funkar – att vi ibland tappar bort oss själva för att senare hitta tillbaka, lite klokare, lite skörare, men också mer sanna.
Jag är nyfiken: hur ser du på ditt eget liv när du blickar bakåt? Har du också drömmar som fortfarande väntar på att bli förverkligade?
Anna-Suvanna Deebang 
Lämna en kommentar