Premiärkväll på Tosca och ett vuxet beslut

Igår var jag på premiären av operaföreställningen Tosca. Känslan av att kliva in på Folkoperan och se alla människor samlade för musik och dramatik, fick mig att tänka att det här borde jag göra oftare. Jag beställde ett glas bubbel, satte mig i baren och blickade ut över folkvimlet som tycktes vara fullt av kulturpersonligheter.

Jag behöver komma ut mer och träffa människor som delar samma intressen. Just nu tillbringar jag mest mina kvällar hemma med stickningen. Tillbaka till operan. När jag minglade runt stötte jag på en man i en helt fantastisk lila sammetskostym. Jag kunde inte låta bli att utbrista:
“Wow, vad snygg du är! Eller, jag menar, du är förstås snygg, men ag syftar på din kostym! Jag älskar lila och jag älskar sammet. Perfekt kombination.”

Han tackade och sa sedan: “Nu ska jag leta vidare efter min fru.”
Och ja, fint för honom förstås. Men i mitt huvud kändes det nästan som om han ville markera tydligt för mig att han var upptagen, som om jag hade försökt stöta på honom. Han såg inte nervös ut, men kanske lite obekväm. Jag log mest åt det hela.

Och när jag tänker efter så var det nog inte ens det jag reagerade på, att han letade efter sin fru. Jag blev snarare microavundsjuk. Inte för att jag ville dejta honom eller tyckte att han var fin på det sättet, utan mer för att jag också vill ha en man i lila kostym som letar efter mig. Det hade varit så himla trevligt.

När föreställningen drog igång blev jag rastlös. Det är mycket som pågår i mitt liv just nu och trots att musiken var vacker och att det var speciellt att få höra operan sjungas på svenska (plus den stora bonusen att texten visades på skärmar), så ville jag inte vara där. Jag ville hem.

Så jag bestämde mig för att gå. Jag har hört Tosca många gånger, jag älskar den, men just igår kväll var det viktigare att lyssna till mig själv. Jag reste mig och smög ut innan första akten var över. Smet in på toaletten, trodde att jag hade låst men blev överraskad av en av sångarna strax efter att jag hade tryckte på spolknappen. Kändes akward att ha en person flåsandes i nacken i väntan på att fylla på sin vattenflaska samtidigt som jag stod och tvättade händerna.

På tal om att resa sig och gå. En tanke som slog mig var: för vem skull skulle jag sitta kvar här om jag längtar hem?
Jag går på opera för min egen skull. Och då behöver jag inte stanna för någon annans skull. Valet var enkelt. Jag bestämde mig för att gå.

Jag skapar min verklighet, världen formas efter mina tankar och dagarna blir vad jag gör dem till. Men jag har inte alltid levt så. Jag gömmer mig ofta bakom ursäkter och skjuter upp det jag egentligen vill. Kanske har det handlat om rädslor, kanske bara om trötthet.

Jag längtar efter kärlek. Efter att möta en själ som vill gå bredvid mig när jag kliver in i kulturen i sorlet, musiken och glansen. Jag älskar kulturen och känner jag att jag hör hemma där. Jag har många vänner, men livet kommer ofta emellan. Jag har lärt mig: vill jag uppleva något, får jag gå själv.

När jag köpte biljetterna till Tosca för ett halvår sedan tänkte jag: “Undrar var i livet jag befinner mig då? Vilket liv jag lever när premiären kommer.” Nu vet jag.