När stormen blåser i horisonten

Just nu pågår det mycket i livet som jag inte kan styra över. Det är som att se en storm på håll eller kanske en tornado som virvlar i horisonten. Jag vet att jag inte kan göra så mycket annat än att vänta och se vad som händer när den har dragit förbi. Be sinnesrobönen och acceptera det jag inte kan förändra.

Och så mitt i allt detta kommer en kväll som påminde mig om vad som verkligen betyder något i livet.

Idag kom Helena och Astrid, min guddotter på besök. De dök upp nästan samtidigt som jag och tjejerna parkerade bilen efter att ha inhandlat allt till den episka tacokvällen. Astrid, fyra år såg oss på håll och reste sig ur barnvagnen och sprang mot oss. Mina tjejer sprang emot henne och de möttes på mitten i en bamsekram. Sen kom hon springande rakt i mina armar. Jag lyfte henne högt, kramade henne och sa:
– Åh, älskade Astrid, vad glad jag är att se dig.

Helena hade med sig en flaska bubbel som vi korkade upp medan jag hackade lök, stekte köttfärs och berättade om allt som pågår just nu. Barnen lekte, vi dukade fram och senare fyllde vi skålarna med chips. Det var länge sedan jag drack bubbel och just ikväll smakade det alldeles rätt.

Vi satt i köket med tända ljus och pratade barndomsminnen. Mina tonåringar satt med vid bordet och lyssnade när jag och Helena berättade om 90-talet, millennieskiftet och vad vi gjorde den 11 september 2001. Vi spelade musik – Sandstorm med Darude, Freestyler med Bomfunk MC´s, Kate Bush och 1999 med Prince. Barnen kontrade med att rappa Hov1. Kvällen blev full av skratt, dans, nostalgi och värme.

Jag och Helena har varit bästisar sedan vi var sju år. Vår vänskap har överlevt mycket men den har också skakat rejält en period. När jag blev långtidssjukskriven i postcovid försvann all min ork i nio månader. Detta skedde i samma veva som Helena blev mamma och jag gudmor till Astrid. Det fanns förväntningar åt båda håll som inte infriades: hon behövde mig, jag behövde henne. Sen drabbades hon av cancer samtidigt som jag bytte jobb och gick från noll till 100% efter nio månader heltidssjukskrivning. Jag orkade inte finnas där som jag ville. Det gjorde ont och lämnade ärr.

Men vi lyckades ta oss igenom det. Och det är det som känns fint. Vi har delat så mycket i livet – barndomen, tonåren, hyssen, familjerna. Vi vet hur det doftade hemma hos varandra, vi kan prata om våra mammor och förstå direkt. I vuxen ålder bodde vi tillsammans ett år i min etta på söder och efter att jag flyttade ihop med mannen som kom att bli far till mina tre barn bodde vi nästintill grannar på Södermalm i åtta år. Trots allt skav har vi lyckats hålla fast i vår vänskap. Det är jag så tacksam för. De tillfällen vi pratar om det som hände konstaterar vi alltid att vår vänskap är äkta och sann eftersom den brakade sönder och samman och att vi trots det valde om varandra. Vi lever inte på gamla meriter, vi älskar varandra här och nu.

Som om inte det var nog så ringde jag vår andra barndomsvän Olof efter middagen. Olof och jag brukade ta sällskap till skolan i alla år ända från lågstadiet hemma i Växjö. Vi var så fina vänner. När vi var små fantiserade vi om att bo så nära att vi kunde blinka godnatt med lamporna. Nu bor han i Högdalen och jag i Rågsved och vi kan faktiskt göra det på riktigt. När vi blinkade lamporna fram och tillbaka sa jag:
– Olof, det är helt sjukt att vi kan göra så här.
Och han svarade:
– Jag tycker att det är helt underbart. Vi borde göra så här oftare.

Det är de där små ögonblicken – kärleken, vänskapen, närheten – som gör att stormen i horisonten känns lite mindre hotfull.