Mitt liv står inför en förändring

Jag vet att mitt liv står inför en förändring. Den känns så nära att jag nästan kan ta på den samtidigt som jag vet att det egentligen inte är meningen att jag ska förstå det ännu. Det är svårt att förklara jag kanske skriver en bok om det en dag. Men just nu räcker det att konstatera att saker och ting rör på sig.

Det får mig att fundera på vad jag verkligen, verkligen vill. Jag märker hur det jag riktar min energi mot växer. Sedan jag började blogga har jag inte stickat på fyra dagar och det känns faktiskt helt okej. På måndag hoppar jag ändå på en ”knit along” tillsammans med Järbo, som har tagit fram ett mönster för en isländsk kofta som heter Maja cardigan. Det är min första ”knit along” och jag är både pirrig och glad. Stickningen har verkligen fångat mig, det finns något magiskt i det meditativa upprepandet av maska efter maska. Lite samma känsla som skrivandet ger. Att låta tankar och känslor ta form, antingen på stickor eller på tangenter, är så otroligt läkande.

I går var det dags att ställa in husbilen på vinterförvaring. Innan vi åkte iväg ägnade jag och Freddie en hel timme åt att tömma den och som alltid blev det mer än man tror. Kläder, mat, smink och skönhetsprodukter, avföring, färskvatten, gråvatten, till och med alla sängkläder. Allt skulle ur. Sedan stuvade jag in allt i min lilla bil, som en miniversion av flyttlasset. Hela kvällen gick åt till att tvätta. På något sätt kändes det skönt – som att stänga ett sommarkapitlet.

Jag fick hjälp av Anders, fina Anders, som jag en gång hade en relation med. Vår tid tillsammans var både vacker och komplicerad, vi levde i en öppen relation, något jag inte hade erfarenhet av tidigare. Anders var flersam sedan många år tillbaka och en profil inom polycommunityt. Till slut blev det tydligt för mig att det inte var min väg. När jag blev kär i en annan kunde jag inte fortsätta och där tog vår relation slut. Men vi lyckades bevara något ännu viktigare: vår vänskap. Att mötas igen, vid en ladugård utanför Uppsala, blev mer känslosamt än jag hade trott. När vi kramades kände jag hur tårarna kom. Anders har världens bästa kramar, långa, mjuka, precis lagom hårda och jag behövde verkligen gråta lite just då. Han höll kvar mig, frågade rakt och varsamt om det var det vi hade pratat om tidigare på telefon. Jag kunde bara nicka. Och då fick jag en till kram.

Bilen rullade vidare från Almunge och just då ringde Rasmus – min älskling, en av de närmaste personerna i mitt liv. Vi dejtade för fyra år sedan, men det övergick i en väldigt nära vänskap. Jag och Rasmus pratar nästan dagligen med varandra. Minst en gång om dagen. Alltid på Facetime. Den här gången hann han också hälsa på Anders och på Freddie genom skärmen. Vi bestämde att höras lite senare. Precis när jag lagt på luren var det som om universum ville förstärka ögonblicket och övertygelsen att ha tillit till processen. Vid ett buskage längs E18, vid viltstängslet såg jag plötsligt något vitt med horn. Det var inte en ko. Först tänkte jag att det kunde vara ett rådjur, men nej. Den var större, älgformad. Anders såg den också i ögonvrån när vi passerade. Det var första gången i mitt liv som jag såg en vit älg.

Senare på kvällen, när jag stod i tvättstugan och körde alla maskiner fulla med dagens lass, ringde jag Rasmus på Facetime igen. Jag älskar att höra honom prata om sina framtidsplaner, hus han kanske vill bygga, bilar han funderar på att köpa, alla små och stora drömmar han delar. Varje gång han nämner ett hus frågar jag med glimten i ögat: ”Ska vi bo där tillsammans?” Han svarar ofta: ”Ja, kanske det, kanske.” Det gör mig alltid glad och varm inombords.

F

Det känns också så fint att både Anders och Rasmus finns i mitt liv. De har träffats flera gånger och Rasmus fanns där redan när jag och Anders blev ett par. Att de frågar artigt efter varandra, visar omtanke och respekt betyder mycket för mig. Jag tycker om att ha två fantastiska, närvarande män i mitt liv, var och en på sitt sätt. Det skulle faktiskt inte förvåna mig om det blir jag och Rasmus som en dag sitter i varsin gungstol på ålderns höst. Jag älskar honom. Kanske är det just det som gör livet rikt – att få behålla människor man tycker om, i nya former, genom olika kapitel.